Dags för min egen variant av mythbusters igen. Föremålet för min mytslakt denna gång är Tysklands elproduktion i kölvattnet av Fukushima. De mest rabiata förespråkarna av kärnkraft hävdar att det blivit en enorm ökning av kolkraft och därigenom en ökning av koldioxidutsläppen i Tyskland efter deras beslut att avveckla kärnkraften i förtid. Det talas även om massiv import av kärnkraftsel från kärnkraftslandet Frankrike och att det därigenom alltså var meningslöst att börja avveckla sin egen kärnkraftskapacitet. Det har talats om tillnyktring och använts som ett argument för fortsatt kärnkraft i Sverige. Men stämmer detta verkligen?

I en bra insändarreplik i DN signerad Christian Azar, professor energi och miljö på Chalmers, avfärdas detta narrativ som fake news med ett antal bra referenser och sammanställningar. Jag kommer i denna artikel presentera delar av denna faktasammanställning. Allvarligt i detta sammanhang är att detta narrativ används av flera av våra partier för att hålla de snart uttjänta Ringhals 1 och 2 tvångsöppna. Jag har tidigare berättat vad jag anser om denna nedläggning i min ledare Atomens kraft. I en debattinlaga hävdar dock företrädare för SD:

Tyskland, en tidigare stor kärnkraftsnation, hade samma ambition som den svenska regeringen om en snabb övergång från fossilfri kärnkraft till förnybara energislag. Utvecklingen i vårt grannland gick dock inte alls som väntat och är något som vi bör dra lärdom av. På grund av en snabb utbyggnad av vindkraft och solenergi i kombination med en i förtid avvecklad kärnkraft, tvingas nu Tyskland att producera smutsig el från både kol och gas för att kompensera för de dagar då vinden inte blåser och solen inte skiner. Resultatet? Ökade koldioxidutsläpp.

Jimmie Åkesson (SD), partiledare och Mattias Bäckström Johansson (SD), energipolitisk talesperson via DN debatt

Det är ganska hårda påståenden från SDs företrädare som bör tåla granskning om deras debattinlaga ska ha någon som helst trovärdighet. Så låt oss då se vad som har hänt i verkligheten med fakta som underlag. Sammaställningen startar med år 2011, ett lämpligt startår eftersom det var året för Fukushima-olyckan (vilket detta år ledde fram till beslutet att förtidsavveckla kärnkraften). Nedan visas data för elproduktionen från kol, gas, kärnkraft och förnybart för åren 2011–2019 i Tyskland.

  • Kol: från 266 till 171, alltså -91. (TWh/år)
  • Naturgas: från 86 till 91, alltså +5. (TWh/år)
  • Kärnkraft: från 108 till 75, alltså -33. (TWh/år)
  • Förnyelsebart: från 124 till 244, alltså +120. (varav sol och vind ökat från 69 till 173, alltså +104). (TWh/år)

Källa: bdew.de

Det som fångar uppmärksamheten direkt är den stora ökningen av förnyelsebar energi, framförallt sol och vind som är lättare att bygga ut än vattenkraft för Tyskland. Detta har åtföljts av en kraftig minskning av kolkraft under samma period. Ökningen av förnyelsebart har varit så omfattande att den helt kompenserar den kombinerade minskningen av kol- och kärnkraft. Mig veterligen har detta inte gett Tyskland någon effektbrist eller instabil elmix. Uppskattningsvis har koldioxidutsläppen från elproduktionen minskat med knappt 30 procent. Den tydligt fallande trenden för elproduktion från brunkol och stenkol kan ses i figur 1. Det är också viktigt att notera att Tyskland under denna period kraftigt ökat sin elexport från 6 TWh 2011 till hela 37 TWh år 2019.


Figur 1. Tysklands elproduktion från lignite (brunkol) och hard coal (stenkol) i TWh. En tydligt fallande trend syns på senare år.
Källa: carbonbrief.org

Tyskland har alltså genom sin förtida avveckling av kärnkraften satt fart på omställningen i Europa, pressat ner priser för vindkraftverk och solceller och börjat exportera förnyelsebar billig el. Hur i hela friden man kan få detta till något negativt övergår mitt förstånd. Det finns således ingen som helst anledning att larma om tyska Schmutzfinken och gapa i pressen om att återuppliva uttjänta kärnkraftverk.

Som jag tidigare skrivit om minskar kolkraft överlag sin betydelse för elproduktion globalt (se t.ex. graf i figur 2 för storbritannien). En ”tipping point” är passerad i väst och en ”tipping point” verkar nära förestående i Asien även om Sydostasien fortfarande befinner sig nära ”peak coal”, eftersom deras energiproduktion ligger några år efter väst. Det viktigaste vi kan göra i väst är att fortsätta utveckla förnyelsebar elproduktion och driva ner priserna. Det kortar ner tiden tills Asien når sin ”tipping point”. Det kommer inte ske om vi satsar på föråldrade kärnkraftverk istället.


Figur 2. Produktion av el i Storbritannien 2009-2019. Blå = fossil, Röd = Förnyelsebar. Källa: BEIS Energy Trends via carbonbrief.org.

Som avslutning vill jag påpeka att jag är fullt medveten om osäkerheten rörande elförsörjningen vid mycket höga andelar förnyelsebart och detta är något vi måste titta närmare på och lösa i samma takt som vi fasar ut kärnkraft. I min tidigare artikel om kärnkraft, Atomens kraft, har jag berört ämnet och kommit fram till slutsatsen att Ringhals 1 och 2 inte är nödvändiga i vår elmix och dessa kan läggas ner som beräknat eftersom de nått slutet på sin livslängd. Kvarvarande reaktorer kommer att kunna köras in på 2040-talet så vi har gott om tid att lära oss av tyskarna och åka snålskjuts på deras omställning (och faktiskt bygga ett nytt modernt kärnkraftverk om detta visar sig vara nödvändigt).

Så snälla vindflöjlar till ryggradslösa och okunniga politiker, ni har helt enkelt fel! Låt oss hylla tyskarna för deras mod och applådera framstegen istället för att sprida lögner om att de är Schmutzfinken!