Till att börja med vill jag poängtera att jag inte driver någon riktad misskrediteringskampanj mot Preem. De är inte sämre än någon annan aktör i oljeraffinaderiindustrin och många av de alternativ de jobbar med är nödvändiga för att uppfylla den lagstadgade reduktionsplikten. Vissa av dem är dessutom bra steg mot att få fram bränsle till ett fåtal högt specialiserade applikationer där vi inte har mer energieffektiva alternativ, såsom flygindustrin. Min huvudsakliga invändning är mot alla de försök att utmåla energislösande biodrivmedel som framtidens lösning på landtransporter. En sådan låg energieffektivitet well-to-wheel (w2w) som dessa har och en sådan ansvarslös användning av produktiv landareal, som de i flera fall kräver, gör att det är helt uteslutet att detta är någon realistisk framtidslösning.

Preem har emellertid hållit hög profil i media på grund av deras annonskampanj som följde i kölvattnet av de negativa skriverierna om deras utbyggnaden av raffinaderiet i Lysekil och får därför klä skott för en hel industrisektor när jag granskar annonskampanjen. Facebook och Google har noterat vilken typ av artiklar jag läser och fullständigt bombarderar mig med annonser från Preem. Preem vill göra om tjockolja till bensin och diesel. Jag har egentligen inte något problem med det, tjockoljan kommer att på ett eller annat sätt bli koldioxid till slut ändå. Preem levererar det bara i den formen marknaden vill ha och dessutom i en form som ger mindre farliga avgaser (bortsett koldioxid så klart). Det är på marknaden förändringarna måste göras. Det har dock varit intressant att studera hur deras PR-kampanj utformats (och kanske omformats).

Figur 1. Ett av de inlägg som Preem publicerat på Facebook rörande utbyggnaden i Lysekil.

Den första annonsen jag fick upp i mitt flöde var en kampanj för att vi ska använda tallolja att köra med. Jag uppmärksammade dock allmänheten i mitt första inlägg på ämnet om att detta lett till rekordhöga talloljepriser med följden att andra konsumenter vänder sig till den billigaste alternativa oljan, nämligen palmolja. Så gick det med den råvaran, den uppstod visst inte ur tomma intet i obegränsade kvantiteter – vad förvånad jag blir.

Den andra annonsen som dök upp förespråkade att elda matolja (raps) istället. Jag uppmärksammade då läsaren på att det skulle krävas 10000 kvm prima åkermark (och traktorer, fabriker, tankbilar, mm.) bara för att ta fram bränsle till min jobbpendling för ett år (till skillnad från 40 kvm solceller på mitt lilla tak om jag kör elbil). Multiplicera det med någon miljard fordon och se hur mycket åkerareal det blir. Samma problem som i #1 uppstår också, där odling av palmolja blir följden.

Den tredje annonsen dök snart upp och förespråkade istället lignin. På pappret låter det kanske bra, eftersom man inte har avsättning för allt lignin som man får en ganska stor sidoström av vid produktion av pappersmassa. Preem presenterar dock ett sammelsurium av drömmar, infantila förklaringar och rena faktafel. Annonsen har titeln: ”Det bruna pulvret som får forskarna att jubla”. Jag har personligen jobbat mycket med lignin i mina dagar och aldrig någonsin har jag jublat över knäcket som består av komplexa polymerer (nätverk) av aromatiska föreningar med syreatomer bundna till sig och som inte löser sig i vatten utan brutala mängder lut (natriumhydroxid).

I andra paragrafen kommer första felet:

Vid tillverkning av papper kokar man bort ligninet

Citat ur Preems annons om ligninets fördelar

Nej, man kokar bort vattnet som ligninet är löst i. Ligninet är en polymer och kan inte koka bort. För att koka bort dessa mängder vatten krävs massor av energi, den får man genom att elda med svartlutet (som innehåller ligninet) när man nått en torrhalt över 65%. För att avskilja ligninet krävs alltså massor av energi för att koka bort vattnet och när man nu inte längre använder ligninets egen energi till det (genom förbränning av slutprodukten) måste det komma någon annanstans ifrån – troligtvis el? Där är första energiskulden till det kommande bränslet.

Figur 2. Ligninet fås som ett brunt pulver efter neutralisering med en syra.

Eftersom de hanterar ett brunt pulver på bilderna (Figur 2) och med största sannolikhet inte kan hantera de enorma saltmängderna oneutraliserat lignin innehåller, måste de också fälla ut den genom att tillsätta stora mängder syra t.ex. saltsyra (HCl). Detta steg kan i viss mån ersätta avkokningen av vatten och ersätta den tidigare energiskulden med en annan energiskuld; jag känner inte till processdetaljerna. Detta är dock alltså också mycket energikrävande, eftersom HCl troligtvis framställs från vätgas och klorgas, som i sin tur framställts från elektrolys i ett fossilfritt samhälle. Vi behöver alltså två högenergiprodukter framställda (med halvkass verkningsgrad) från el, salt och vatten. Detta är andra energiskulden.

Olivoljan har samma konsistens året om, medan kokosnötsoljan stelnar på vintern och blir rinnigare om sommaren. Det beror på att olivoljans molekyl har en liten krök. Lignin har molekyler som är cykliska – alltså helt snurrade – och därmed perfekta för att klara olika temperaturer.

På temat infantila förklaringar – ur Preems annons om ligninets fördelar

Preem måste dessutom vid något stadie i processen hydrera (tillsätta vätgas till) de omättade kolvätena samt bli av med det höga syreinnehållet för att göra produkten stabil och undvika kväveoxider vid användning i motorer. Mycket vätgas blir det. Vätgas tillverkas i ett fossilfritt samhälle genom elektrolys, beroende på katalysator och komprimeringsgrad etc., blir verkningsgraden runt 50%. Detta är tredje energiskulden. Dessutom kommer det att kräva energi för att knäcka de cykliska kolvätena och arrangera om atomerna så att de får de egenskaper som krävs för att användas som bränslen. Detta är fjärde energiskulden. Det står alltså klart att det kommer att krävas mycket energi för att göra ett bränsle som i slutändan ska förbrännas med låg verkningsgrad.

Den fjärde annonsen är en mycket oväntad Grand Finale; nu slutar Preem plötsligt prata om bränslen från skogen ner i tanken som framtiden. Plötsligt är fem ELBILAR framtiden och deras biobränslen nämns bara som alternativ för ”dagens bilar” (medan vi väntar på att framtiden ska bli verklighet och alla kör elbilar, underförstått). I en länkad text under ”läs mer” avhandlas också elektrobränslen som är bensin och diesel tillverkat av förnyelsebar el, vatten och koldioxid. Det uttrycks också tydligt i den texten att dessa bara är aktuella för flyg, sjöfart och tunga transporter där batterier inte är tillräckligt. Preem har alltså styrt om sin kampanj från framtiden är med ”skogen i tanken” till ”för dagens bilar” (tills framtiden är här med eldrift).

Hur ska man dock tolka allt det här? Jo, tydligt är att dagens biodrivmedel bara är ett slags alibi. Stora energiskulder, direkta/indirekta negativa effekter på biodiversitet och begränsade råvaruströmmar gör att dessa biodrivmedel blir en (verkningslös) kort parentes i historien vad det gäller landtransporter, det börjar till och med Preem erkänna själva! Vad det gäller flyg och sjöfart finns viss potential att de kan bli en mer långlivad parentes, men det är ju inte användandet i de sektorerna jag motsätter mig. Det är ju villfarelsen att det ska vara bra att köra bilar på det.

Precis som med vätgas handlar det nämligen inte i framtiden om bästa sättet att bära energin utan om hur vi effektivast ska använda den energi vi lyckas producera på ett hållbart sätt och det är definitivt genom elektrifiering i alla situationer det överhuvudtaget är möjligt.