Att Ringhals 2 stängde i dagarna har undgått få. Det var ett rent affärsmässigt beslut, det fanns helt enkelt inte ekonomi i att driva den vidare eftersom den nått sin planerade livslängd på ca 50 år. Debattens vågor har trots detta gått höga och vissa partiföreträdare (M, KD, L och SD) har gått ut med att de ville ge Vattenfall i uppdrag att driva Ringhals 1 och 2 vidare även efter deras planerade nedläggning genom omfattande investeringar. Detta trots att Vattenfall AB själva (majoritetsägare av Ringhals och helägda av staten) säger att det inte går att driva vidare på grund av ekonomin. Hur i hela Hälsingland går detta ihop egentligen? Marknadsliberala krafter (L och M) agerar på ett sätt som för tankarna till forna öststater, där säkerhet och ekonomi kommer i andra hand.
För att förklara ska jag nu för första gången i min blogg beröra en het potatis, nämligen kärnkraft. I mina egna funderingar över bästa vägen framåt har detta varit en av de svårare nötterna att knäcka. Eller rättare sagt, på ett filosofiskt plan och på längre sikt är kärnkraft en mycket dum idé, men på ett rent praktiskt plan i närtid är det svårt att förneka vilken betydelse ca 60 TWh (se Figur 1) årligen har, som dessutom levereras med planerbarhet och hög tillgänglighet. Denna måste ju ersättas av något. Jag är således varken rabiat kärnkraftsmotståndare eller kärnkraftsanhängare utan har ett pragmatiskt synsätt där viss typ av kärnkraft ett (odefinierat) tag till är bra idé.
Källa: Svenska Kraftnät
För att kunna specificera vilken typ av kärnkraft jag för tillfället stöder väljer jag i mina resonemang att inte bara skilja på befintlig kärnkraft och ny kärnkraft, utan också på kärnkraftverk som nått slutet på sin planerade livslängd och de som inte har.
Den absolut största kostnaden när man bygger kärnkraftverk är kapitalkostnaden,(1) dvs. låneräntan man måste betala på de gigantiska lån som krävs för att bygga ett kärnkraftverk. Driftskostnaderna per kWh är förhållandevis låga och bränslekostnaden försumbar i sammanhanget. I en marknadsekonomi baseras räntan på vilken risk projektet har. För att få låg bedömd risk och därmed en låg kapitalkostnad (räntesats) måste man övertyga kreditgivarna om att man kan sälja elen till ett bra pris under mycket lång tid. Detta är enda sättet att få ner kapitalkostnaden och därigenom nå acceptabel lönsamhet. ”Problemet” är att förnyelsebart snabbt sjunker i pris och trots dess låga planerbarhet är det de facto denna som kärnkraften måste konkurrera med prismässigt långa stunder. Därför byggs det mycket få kärnkraftverk i mogna demokratiska marknadsekonomier just nu och de som byggs har varit planerade sedan lång tid tillbaka.
Källa: Vattenfall.se
För att bygga nya kärnkraftverk krävs statliga subventioner i form av garanterade lån till förmånliga räntor eller ett garanterat köp av en viss elvolym till förutbestämt pris, dvs. skattebetalarna/elkonsumenterna måste gå in som garanter. Detta kommer troligtvis även att vara fallet på lång sikt. Detta är viktigt att komma ihåg när subventioner till förnyelsebar elproduktion kommer på tal; skillnaden är den att den förnyelsebara produktionen endast är subventionerad för att öka produktionsvolymen och få ner priset så att marknadsmognad och prisparitet med andra kraftkällor kan nås och kommer därefter få konkurrera på samma villkor som alla andra (efter en i sammanhanget förhållandevis kort tidsrymd). Det gäller för alla nybyggda sol- och vindkraftsparker i framtiden. Detta tillstånd har nåtts på många håll i världen redan.
Varje gång ett nytt kärnkraftverk byggs däremot, trots marknadsmognad, kommer det krävas subventioner/garantier oavsett hur långt in i framtiden vi tittar (inom överskådlig tid). Det är därför jag skiljer på befintlig och nybyggd kärnkraft; befintlig kärnkraft är redan ”färdigsubventionerad” medan ny kräver att man sätter marknadskrafter ur spel även på lång sikt för att garantera lönsam elproduktion.
Som en anhängare av marknadsekonomi skaver detta i mig minst sagt och det förvånar mig att L och M släpper sina ideologiska grundidéer så lättvindigt. Det som förespråkas är att man förlänger livslängd bortom den ursprungliga planerade livslängden genom upprustningar och detta trots att ägarna själva säger att det inte finns ekonomi i det. Detta tycker jag dessutom är farlig mark att beträda. När man frångår sin ursprungliga plan och gör kostnadsberäkningar på vad upprustningar kan kosta är det väldigt mänskligt att medvetet/omedvetet ha marknadspriset på el i bakhuvudet och ”tvinga skon att passa”. Med något så viktigt som kärnkraft är det fel väg att gå. Antingen är kärnkraft en ekonomiskt bra väg att gå baserat på marknadskrafter och då bygger man nytt när anläggningen tjänat ut, eller så lägger man ner och jobbar på att lösa de problem som uppstår när man använder allt mer (och allt billigare) förnyelsebar energiproduktion med sämre tillgänglighet och effektvärde.
Min egen personliga slutsats (som anhängare av marknadsekonomi) är alltså att vi inte ska lägga ner några kärnkraftverk i förtid, men att vi inte heller genom politiska beslut ska tvinga dem att köra vidare efter de nått slutet av sin planerade livslängd. Vi ska heller inte subventionera nya kärnkraftverk. Klarar de inte att stå på egna ben trots decennier av subventioner är det en dålig idé. Faktum är att detta är precis vad man slog fast i energiöverenskommelsen 2016. Det är alltså helt i sin ordning att Ringhals 1 och 2 avvecklas enligt mig.
All operating nuclear power plants were built by governments or regulated utilities where long-term revenue and cost recovery was virtually certain. Some of these plants, especially in the UK and USA, now find themselves in a deregulated market environment.
World nuclear association (en intresseorganisation för kärnkraft) förklarar själva på sin hemsida med all önskvärd tydlighet var skon klämmer.
Givet vårt nettoelöverskott (~20 TWh) på årsbasis senare år och utbyggnaden av vindkraft som adderat 14 TWh bara de senaste 10 åren kommer vi att kunna hantera dessa planerade nedläggningar som medför ett bortfall årligen i samma storleksordning som vindkraftsökningen. Reglerkraften i form av vattenkraft kan hantera denna elmix än så länge utan större problem. Resterande reaktorer ska köras på ända bortom 2040 så vi har tid på oss att fortsätta utbyggnaden av vind och sol och lära oss hantera produktionssvängningarna och anpassa vår förbrukning. Det finns flera studier som pekar på att detta är genomförbart och att förnyelsebart leder till de lägsta kostnaderna. Initialt kan elpriset öka, men detta är naturligt i en marknadsekonomi och leder till en snabbare utbyggnad av ny förnyelsebar elproduktion och sjunkande elpriser på sikt.
Kärnkraftens långa ekonomiska tidshorisont och de långsiktiga åtaganden som kärnavfallshantering innebär, kräver en global ekonomisk och geopolitisk stabilitet som jag inte riktigt ser i korten när jag siar om framtiden för att uttrycka det milt. Med andra ord, vi måste garantera att vi inte råkar ut för terrordåd på flera hundra år till exempel. Det är garantier som är svårare att ställa ut än ursprungsgarantier om man säger så. Att hantera de svårigheter som uppstår med en övergång till intermittent förnyelsebar elproduktion är förvisso inte så enkelt som många anhängare försöker påskina, men det är inte heller så självklart att kärnkraft kommer att kunna hanteras ansvarsfullt och säkert i århundraden framöver som kärnkraftsanhängare vill låta påskina. Trots att det inte finns något facit måste vi dock välja väg.
Avslutningsvis vill jag därför ge mig på ett mer filosofiskt resonemang. Betänk att den teknik vi i väst satsar på så småningom letar sig fram till länder som ligger något ”efter” oss i den ekonomiska utvecklingen. Hade vi kolkraft för hela slanten för 50 år sedan är det den tekniken som är på sin absoluta topp just nu i delar av Asien (och vi förfasas). I Kina byggs mängder av kärnkraftverk för tillfället och när vi har smartphones här dyker de upp i Asien när priset pressats ner efter några år. Dessutom utgör Sveriges koldioxidutsläpp endast 2 promille av världens samlade koldioxidutsläpp. Vi måste därför lyfta blicken från naveln mot horisonten för att göra ett rejält avtryck.
Den allra största skillnaden vi kan göra är alltså inte att reducera våra egna utsläpp genom att köra gamla föråldrade kärnkraftverk i botten och (bränna energi på att) koka tallar utan är istället att driva på utvecklingen av sol-, vind- och vågkraft tillsammans med ett elektrifierat samhälle och ta itu med den lägre tillgängligheten som detta innebär och finna effektiva lösningar på detta. Betänk att Sverige alltid har varit ett land med ”early adoption” av ny teknik såsom, mobiltelefoni, internet, mm.
Det är här vi kan göra vår insats för världen; genom att bygga ut en decentraliserad elproduktion/lagring och anamma ny smart lastbalanserande och energisparande styrning och exportera tekniken, inte genom att bränna tallavkok i gamla smutsiga dieslar.
Vi står nu inför ett vägval; A) ska vi satsa på att driva upp effektiviteten och ner priset på sol-, vind- och vågenergi och adressera problematiken relaterat till tillgänglighet för att sedan se andra fattigare länder dra nytta av detta till allas vinning eller B) vill vi att varenda bananrepublik i världen ska eftersträva sin egen lilla urandrivna tryckvattenreaktor och sen skramla med vapen och ekonomiska sanktioner för att tvinga dem att avstå? Jag gillar i alla fall scenario A bättre.
Electrified 